Ja, detta med förväntan, är fascinerande. När man ser glass som denna bredvid, vad förväntar man sig?
När man ser en Budapestrulle?
Visst går läckergommen i gång?
När man ser något med färg så reagerar man, ögat verkligen SER.
och när man då ser kakor och annat sk sött, så VET vi hur det ska smaka och vilken kick det ska ge.
När man då ger sig in i lågkolhydratsbakning, så SER ögat detsamma och förväntan kan vara den samma och därmed kommer en besvikelse när man sedan sätter tänderna i bakverket och smaskar. Smaken är där oftast, men smaken/kicken av socker redan i munnen uteblir helt.
Och det helt klart bästa med lågkolhydratsbakning är att det inte skapar sug efter mer. Det går alldeles utmärkt att äta en sådan glass och inte uppleva denna blodsockerhöjning och sänkning av densamma och det automatiska suget sedan.
Man kan tillåta sig leva med livet och därmed följa med i högtider, födelsedagar och ändå behålla ”förståndet”…
Detta var ju bara mina små funderingar så här dagen efter en ”frossning” av bakverk…
Tyvärr så känner mitt huvud fortfarande socker..
alltså även om det bakas med björksocker eller stevia.. hela kroppen ställer in sig och det levereras också med sötman i gommen.
Vet inte hur det fungerar eller varför det fortfarande är så, men jag kan inte helt sluta även om det är lågkolhydrat med godkända produkter ur lchfsynpunkt..
vad gör man då? är en enorm sockerråtta..
Det finns ju de som det kan ta lång tid för att komma ur ”sockerråttkostymen”
man får vänta och se om hjärnan kan ställa om sig, eller om man för alltid måste även vara utan stevia och sukrin.
Kan du söta mindre, eller avstå helt från sötningen och ändå få behållning av en kaka eller glass?
Jag tänker lite som mandlar och hasselnötter är ju söta, grädde och hallon/jordgubb är ju sött, hur går det med sådant?
//Mariann